Karin Boye (1900-1941) kom från ett välbärgat hem. Hon var bisexuell, feminist och politisk aktivist. Hon växte inte upp i något religiöst hem, men började intressera sig för buddhismen i tonåren. Hon mediterade och studerade buddhistiska skrifter. Hon var duktig i skolan och fick höga betyg. Hon föredrog framför allt svenska, språkundervisning och religion. Matematik ansåg hon i gymnasiet var en skräck. Hon gick latinlinjen. Hon hade ingen bra relation med sin mor, som var alkoholist. På gymnasiet blev hon kär i en tjej och skrev kärleksdikter till henne. Förutom att skriva, tyckte Karin om att måla och teckna vilket hon gjorde från tidig barndom.
Som 18-åring fick hon en religiös uppenbarelse och började tro på Gud. Hennes dragning till kvinnor var väldigt förknippat med skuld och skam. Men hon lär också ha sagt enligt en kamrat att “hon ej ville vara dold, hon ville synas helt genomskinlig.”
Karin ville skapa en bättre värld. Hon var vänsterradikal och var engagerad i en rad föreningar, däribland en studentförening där hon drev frågan om kvinnors rätt att inneha stipendium vilket bara var förbehållet män. Karin startade även en stiftelse, Fredsskolan, som skulle verka för ett konstruktivt socialpedagogiskt fredsarbete. Hon brann för rättvisefrågor, jämställdhet och kultur. Hon hade en vördnad gentemot naturen, vilket lyser igenom i hennes dikter där metaforerna oftast är hämtade från naturen.
Till sin person var Karin spontan, en handlingsmänniska, gav snabbt svar på tal, inspirerande när hon var glad, obetingad åtlydd när hon var arg, gladlynt sarkastisk, hjärtlig, inte svår att bekanta sig med. Hon var nyfiken på livet, kallades egoistisk av familjen, osjälvisk av andra. Hon var generös, hjälpsam, ville ha integritet, sökte strid men ville ofta bara fly. Lika lätt som hon kunde skratta kunde hon falla i gråt. Hon uppskattade intensiteten i livet oavsett om det var glädje eller smärta. Ibland ville hon dö, men hon satte ett stort värde på livet. Hon kände en kampvilja, en individualitet, en utvaldhet.
Hon hade sin egen tro. Hon ville inte kalla sig kristen för hon tyckte att de sexualfientliga inslagen i kristendomen skadar människors fria växt. Karin tänkte att Gud inte var något utanför människan utan ett “inre källsprång”, “Sanningen”, “det bästa i människan” (Svedjedal, 85).
“Jag undrar mycket vad det är hos somliga människor som gör att de blir öden för sina medmänniskor” (Garde, 122) .
Hennes rektor tyckte att hon skulle läsa teologi, men det ville hon inte. Hon studerade litteraturhistoria på Uppsala universitet och historia på Stockholms universitet.
Karin var manodepressiv och stundom hamnade hon i melankoli. Hon försökte ta sitt liv ett flertal gånger.
Karin tyckte inte om ordet lesbisk, hon föredrog homosexuell. Hon var väldigt kluven i sin självbild gällande sin sexualitet. “Vilken del av samvetet ska man tro på? (Svedjedal, 103)” Hon var olyckligt kär ett flertal gånger i kvinnor och hade flera förhållanden med kvinnor.
Hon hade även flertalet förhållanden med män. Hon gifte sig med Leif Björk som hon träffade när hon var 27 år. De gifter sig sedan borgligt. Det ska ha varit ett svalt kamratäktenskap. Karin fortsatte använda sitt efternamn Boye trots giftermålet. Karins förhållande med sin mamma lär ha varit bättre när hon var gift. Karin lär ha sagt att hon var så lycklig i äktenskapet att hon inte kunde skriva. De skiljer sig, men förblir goda vänner. Det fanns ingen bitterhet i separationen.
1932 åker Karin till Berlin för att gå i psykoanalys för att bota sin bisexualitet. Hon lever ut sin sexualitet i Berlin och börjar gå på “dambarer”. Hon blir tillsammans med Margot Hanel, som var judinna. Hon följer med Karin till Sverige där de lever tillsammans under 7-8 år.
Den 23 april 1941 försvinner Karin. Det blir ett stort pådrag i sökandet av polis och civila. Fyra dagar senare hittas hon död på en sten i Alingsås efter att ha tagit sömntabletter. Hon var då 41 år gammal.
Anledningen till hennes självmord lär ha varit att hennes livs kärlek, Anita Nathorst som hon varit olycklig kär i redan från unga år, var sjuk i cancer. De hade en vänskapsrelation och brevväxlade under alla år. Karin brukade åka och hälsa på henne i Alingsås emellanåt. Anita dog i augusti 1941. Margot Hanel begick självmord bara några månader efter Karins död.
Källor:
Garde, Pia-Kristina (2011), Karin Boye och människorna omkring henne, Livonia print.
Svedjedal, Johan (2017), Den nya dagen gryr Karin Boyes författarliv, Wahlström och Wistrand.
Kommentera